Igår när jag inte kunde somna satte jag på teven vid tre på natten och precis då började en film. The miracle worker, jag blev intresserad och fortsatte kolla. Det är en sann historia om en flicka som var blind, döv och stum, hennes föräldrar hade gett upp hoppet om att hon någonsin skulle kunna kommunicera med omvärlden men beslöt sig för att ge det en sista chans. Dom anställer en kvinna som ska försöka lära henne teckenspråk för blinda.

Jag älskar när man bara slår på teven och som av en händelse så visar det sig vara något kul och givande program. Den här typen av filmer är dessutom det bästa, man blir glad och tänker att allt löser sig. Faktum är att när jag var liten så var en av mina största rädslor att jag skulle bli blind. Jag var inte rädd för att bli döv för min bästis var döv och vi gick i samma klass, en helt vanlig klass för grekiska flickor och pojkar och hon klarade sig alldelles utmärkt genom att läsa folks läppar. Däremot så kände jag ingen som var blind (känner fortfarande ingen som är det) så därför kändes det så främmande.

Ja, det gör jag nu. Vegetariska hamburgare :-) Det ska bli gott. Första gången på typ en vecka som vi kommer äta middag innan klockan åtta på kvällen, känns skönt. Hatar att äta så sent, igår åt vi inte förens tio (!) på kvällen. Så från och med idag blir det skärpning.

Har precis varit och hämtat ut ponchon som min mamma skickat på posten. Tro det eller ej så regnar det faktiskt lite från och till här så jag har redan hunnit använda den.

Min mamma hade skickat med ett paket med HelloKitty-plåster också med ett litet meddelande om hon hoppas att jag slippet använda dom men att dom var så söta att hon var tvungen att köpa dom till mig, hihi.

Regnponcho och plåster - två saker man helst inte vill använda men som onekligen är bra att ha när dom väl behövs.